Emma

Okej, detta var då mitt tal som jag framförde på svenska nationella muntliga. Jag vill också påpeka att allting jag skrivit här (förutom mammas sjukdommar) är av mina egna erfarenheter, vissa saker kanske inte stämmer så jättebra, men detta var vad jag minns. Jag visade även upp en bild på min mamma, som dessutom fick massa bra komlplimanger om att mamma var vacker, jag är stolt. men av hänsyn till mamma ska jag nog inet lägga upp dom. Kanske blir att jag lämnar ut dig för mycket, jag vet inte det får du bestämma mamma!


Att växa upp med en handikappad förälder.

Om ni ser på den här bilden så kanske ni ser en helt vanlig familj, där mamma skär upp tårtan på våran födelsedag. Men min uppväxt var långt ifrån normal. ( jag visade en bild från när vi var liten)

Min mamma är handikappad. Hon lider av en hel rad med olika sjukdomar och under våran uppväxt han mamma med att genomgå 15 operationer. Mellan perioden 98-02 så låg hon inne på sjukhuset flera gånger, varav fyra gånger i en månad i sträck. Min mamma lider av kroniskt smärtsyndrom vilket gör att man då och då hamnar i depressioner där koncentrations svårigheter och minnesstörningar kommer med jämna mellanrum, Hon lider även av neurologiska skador, skenande smärtsystem, skador på ryggraden, nackskada och ett sammanväxt tarmsystem. Det här är de stora grupperna av alla hennes sjukdomar, varav alla sjukdomar medför en rad ytterligare fysiska problem.

Som ni säkert redan har förstått så tillbringade vi mycket av våran barndom på sjukhuset med våran mamma. Jag minns fortfarande hur det var att som liten gå genom dom oändligt långa, kalla, dystra, korridorerna och veta att snart får jag se min mamma ligga i en av dom kalla sängarna i dom tråkiga rummen, och jag visste att mamma skulle se sliten trött och halv död ut.

 Läkarna gjorde allt vad de kunde för att göra min mammas liv så normalt som möjligt, samtidigt som de för varje gång begränsade våran barndom.

 Jag minns särskilt en gång när vi var 7-8 år så kallade läkaren in oss på ett samtal på grund av att mamma hade blivit sämre. Jag och min syster gick oroliga in i läkarens arbetsrum där redan mamma och våran styvpappa satt. Eftersom jag var ganska liten så minns jag inte hela samtalet, men jag minns att läkaren i stora drag sa att vi var tvungna att vara mera hemma och hjälpa till och att vi inte fick störa våran mamma med våra skrik och andra beteenden som är normalt när man är barn. Som två 8 åriga flickor fick vi skuldkänslor och blev jätterädda, vi trodde såklart att allt var vårat fel.

Efter samtalet så blev man ännu mer begränsad över vad man fick göra under dagarna. För det mesta såg vi till att mamma inte lyfte i någonting, att hon inte ansträngde sig, så ofta som möjligt såg vi till att hon fick vila.

Det kändes på något sätt som att någon bara kom och ryckte bort barndoms-biten ur mitt liv.

Självklart grät jag mycket, fast utan att min familj fick se något.

Vi fick ganska fort problem med kompisarna, eftersom vi oftast sa nej då dom ringde och ville vara med oss. Ofta fick vi klagomål om att vi inte vågade sova borta, och att vi avskärmade oss.

Men problemet satt inte i att vi inte vågade, utan det kom så oerhört mycket skuldkänslor just för att vi inte var hemma och såg till att mamma hade de bra. Hur lätt är det då som liten att försöka sova över hos någon med ångest.

Året 02 fick mamma äntligen en personlig assistent.

För mig var det en lättnadens år.

Jag kände mig trygg då jag for till skolan, för jag visste att mamma hade någon hos sig som såg hennes smärta, det var det som var det värsta med att mamma var sjuk, det var att vareviga dag kunna se hennes smärta i ansiktet, och veta att den alltid kommer finnas där.

Att den aldrig kommer att gå bort.

Till en början var det svårt att släppa in en annan människa i ens hem och liv.

Att lite om taget börja släppa greppet och lägga över ansvaret som jag kände att jag hade, till någon annan.

När jag väl hade börjat släppa kontrollen över min mamma, när jag kände vilken lättnad det var så ville jag naturligtvis inte ha tillbaka den.

Jag minns att jag tänkte vid flera eftermiddagar när assistenten skulle gå att jag så gärna ville att hon skulle stanna, stanna några timmar till så jag hinner vara med några kompisar, eftersom jag visste att jag inte skulle kunna koncentrera mig på att leka fullt ut annars.

Med tiden kom denna assistent att betyda väldigt mycket för oss.

Jag visste inte då hur annorlunda vi levde, och jag förstod inte hur folk ibland kunde titta snett på oss, för mig var vi en helt normal familj.

Det är inte förens nu jag förstår hur fel det blivit, och att jag faktiskt har varit tvungen att växa upp fortare än andra barn.

Visst har de inte alltid varit lätt, det har funnits dagar då jag önskat att jag fått en frisk mamma, och de har funnits mycket intriger och besvikelser mellan oss.

Men mitt i alla kramper, ambulanshämtningar, gråtattacker, sjukhusvistelser så har den ändå varit otroligt givande och format mig till en mer förstående människa. Och även om det varit jobbigt med en sjuk mamma, så skulle jag aldrig någonsin vilja byta ut henne.

Och vem vet, kanske är de för henne jag idag går omvårdnads och står och föreläser för just den här klassen idag.