Emma

Nu var det verkligen längesedan jag skrivit känner jag.
men jag har inte glömt bort att kika på alla kommentarerna ändå !
Dagarna går förbi i racerfart, förstår inte vart all tid tar vägen. hinner knappt hem från skolan så har hela dagen gått. näe ush, enligt min mening så ska väll livet bestå av mer än bara skolan? men det är knappt att man hinner göra någonting över huvudtaget.
är lite smått irriterad över hur skolorna idag ser ut.
som sagt, dagarna passerar ganska lungt förbi mig, ovgivningen är ganska lung, det är nästan så jag skulle vilja säga att ingenting händer. men jag vet inte vad jag förväntar mig ska hända heller.
Och snart börjar det närma sig slutspurten för lilla mig, vid läkarmötet så ansåg doktorn att jag snart skulle börja trappa ner på medicinen och till sist sluta. Eftersom man inet ska äta medicinen för länge. jag är nog inne på 1 år bestämmt, kankse nån månad över det med.
Känner mig aningen nervös inför det, jamena vem vet? jag kanske faller handlöst ner i det mörka igen.
Nu avtrubbas mina kännslor av medicinen, den kapar mina toppar så att säga, när jag faller, faller jga inte lika djupt, och när jag är jätteglad, så trubbar den ner lyckokännslorna. det har varit min trygghet det senaste året. humöret har gått i en ganska jämn linije.
men frågan är vad som kommer hända nu ?
jag intalar mig själv att det kommer gå jättebra, att jag inet behöver den längre, men oron finns.
jag lovade mig själv att aldrig mer hamna där. Vilket jag kommer kämpa för livet ut.
men samtidigt känner jag mig lättad, jag har blivit bättre, jag har klarat. och kanske kommer jag få tillbaka alla mina kännslor igen? kanske jag kommer känna mer nu? det skulle vara fantastiskt. för till viss del har jag ändå saknat att ha mina överlyckliga dagar, och mina riktigt dåliga. det är då jag känner att jag lever.
kanske jag kan känna den riktiga närheten igen? den som fick mig att vara så lycklig förut? kankse kan jag gå i skolan och inet vara helt slut då jag kommer hem?
det är den största förändringen sen jag tog medi´cinen tror jag, att jag blir så sablarns trött.
ni kankse tänker, vilket evigt tjat om medicinen? det är väll bara sluta?.
Och det är det jag ska, detta är mitt sätt att vänja mig vid tanken, och att ta förväl av min kära trygghet.
so i guess i'm ready to take the next step.
ADJÖKENS !! :)

wosssh =) vilken lättnad.
imorrn blire första gg jag delar min tablett hälften av dosen till lilla mig ! :) STOLT !
Imorsse då jag vakna sken solen in i mitt rum, och det lixom lystes upp, man kunde nästan tro att det var sommar. Oj vilken kännsla. tänk att få gå med kjolen fladdrandes av varma vindar. se vattnet.
jag längtar. men jag får nog acceptera attd et ska vara vinter ett tag till, och det är okej ! annars skulle jag nog inte njuta av sommaren lika fullt ut heller.
nu måste jag nog ta mig an min bok.
Tjopp !