Just nu är livet som en berg och dahlbana,
För det andra så kan jag upplysa er om att jag tog körkortet förra veckan, så det är en fri emma som skriver kan man väll säga! :P
Dock kör jag inte min lilla skrutt pga att den strejkar för mig just nu, men har pappas bil tills den är klar så jag lider då inte.
För det tredje skulle jag bara vilja ta tag i mig själv och skaka om mig ordentligt, för jag har ingen aning om vad jag håller på med nuförtiden.. fick nämligen reda på att skolan har kickat ut oss idag.. jättebra 4 år i önödan och inget färdigt gymnasieutbildning.. suveränt emma bra gjort!
Så nu sitter jag här och mår värre än någonsin fyfan va jag förstör för mig själv och min framtid..
Så nu måste jag ringa imorgon bitti till socialen och boka tid.. får väll se om dom kikkar ut oss från lägenheten.
Skulle inte förvåna mig det går lite på snedkant för mig just nu.
Så på två veckor kanske man hamnar ute på gatan och ska ta vägen vars ?!?! Tjaa antar att om de inte löser sig så finns de inget annat sätt än att flytta ner till moder i dalarna. Allt jag kämpat för om att bli självständig försvann där med.
Vilket jävla bakslag..
Så nu blir det att söka jobb för hela slanten, antagligen flytta till en liten och billig lähenhet med.. frågan är vem som vill anställa en som inte har en färdig utbildning.
Dock har jag nu fått en anställning hos en släkting, ska ta hand om personen eftersom den har cancer och antagligen inet har så länge kvar. Var dit idag på möte, men det känndes inte alls bra.. Känns så fruktansvärt att jag ska ta hand om personen som står mig så nära.. det tog ont.. vill inte minnas hon/han sådär.. nää egentligen är det för jobbigt och tungt för mig att jobba såå, men jag antar att jag inet har något val nu, jag måste juh ha pengarna så jag har någonstans att bo!
Men det kommer tära på mig.. ushh.. jag vill inte.
Frågan är bara hur man ska göra med lägenheten.. den är på tok för dyr för att jag själv ska kunna ha råd att betala allting åt oss båda..
För första gg så känns allt så jävla hopplöst, hur fan ska jag fixa det här nudå?
Känner mig ensamm om allt de här.. vars tog all trygghet plötsligt vägen ?
strunt
Allting förändras,kärleken ja allt, ena sekunden känns allting så bra, men nästa känns allting hopplöst.
Ena sekunden är jag hur kär som hellst, medans i den andra vill jag bara spy på ordet kärlek.. inte veta av det.
Visst är kärleken en fin kännsla, om man bara lyckas bevara den på ett bra sätt.. hur det nu ska gå till?
nog får man beundra dom som håller ihop hela livet, hur gör dom?
Det finns så jävla många olika sätt att förstöra allting på, jamena hur kan man undvika dom föralltid?
Nä nå livslånga relationer hoppas jag inte på längre, det har jag givit upp.
Känns som om vars jag än vänder mig så hör jag inte dit. inte fullt ut.. platsar bara inte.
Sen är jag juh sånn att jag inte heller kan ignorera sånna känslor.. tänk om man bara kunde strunta i allt annat, alla problem allting.. bara vara kär. Undvika sina egna kännslor på nå sätt, varför kan det inte vara som i alla romantiska filmer? Där allt blir så bra i slutet, och alla kärleksförklaringar som får tårarna att rinna..
Nä jag är väll en sånn som jagar det omöjliga..oändligt massa kärlek....