Emma

där brast alla min förhopningar om att det ska ordna sig, där brast hela jag.

Jag trode du gjorde det här för oss, men jag insåg just att du gör det enbart för din egoism, när det inte passar dig, när det börja vingla lite på vägen så ger du upp, du svek oss..
Känner att jag inte är värd ett skit för dig, du har så jävla fullt upp med att tänka på dig själv mamma, du har slutat se alla dom dära ljuspunkerna i livet, du ser enbart mörker och det har du gjort i några år nu , känner attt jag inte orkar kämpa för alla mer, den enda jag vill skydda just nu är mina syskon hellst lillsyrran, vill inte att hons aka växa upp på det hära sättet , men jag kan juh inget göra, kan juh inte kidnappa hon å gömma hon långtlångt borta, även om det är det jag helst av allt skulle vilja göra.
Alla lämnar oss just nu , inklusive du mamma. vem ska jag vända mig till ?
ingen finns där längre... det är TOMT tomt tomt.

nu rinner tårarna längs mina kinder,. vill inte gråta är så förbannat jävla less på skiten,

Tack och adjö skrev du just åt mig på msn..mm, ädjö l mamma, hoppas vi kan hitta varandra igen någon dag, den dagen du läggen saker och ting bakom dig och börjar se andra runt dig, den dagen den dagen möts vi igen..

:'(    jag vill verkligen inte  jag orkar inte med allt det hära en vända till, det är som om jag kämpar fast med båda benen fastsnörade längs botten, och det jag vill allra mest är att komma upp till solen där uppe, få njuta av att ta andetaget, och se marken där alldeles brevid..men jag är där nere, kämpar men händer ingenting.

det är så tomt inne i mig , så jag har svårt att få fram orden, det finns nog inga ord som kan beskriva hur jag känner nu,  alla som lovat att inte svika oss, alla som verkligen sa att dom fanns där för oss, dom försvinner. spårlöst utan ett hejdå är dom bara borta.