Emma

Jag avundas er andra soom vet vad ni vill göra med ert liv. Själv sitter jag rådlös med en kännsla av otrolig besvikelse när jag tänker tillbaka osm liten, där jag satt och önskade att jag skulle bli stor, få göra precis vad jag ville och där alla möjligheter bara stod och väntade på mig.Nu sitter jag här och önskar att jag kunde krypa tillbaka till mammas famn och att tryggheten skulle infinna sig igen.Jag vet att jag måste bygga upp min egen trygghet nu, tryggheten i mig själv. Jag vet men jag misslyckas.. Jag litar inte på mig själv längre, och jag har fattat att jag sökt trygghet i andra personer,personer som egentligen inte ska vara min trygghet utan något annat. Det har slagit så fel att jag nu står här och är så fruktansvärt rädd för vad jag ska ta mig till. Hur ska man kunna bryta sig lös för de enda som man tror att man är trygg i? Jag säger tror för Jag vet att på något sätt skulle kunna klara mig, men allt lidande gråtande, och sen fundringarna över hurvida man gjorde rätt eller fel skulle nog ta kål på mig.. Hur ska man någonsin kunna slänga sig ut i ensamheten och gråtandet? Men om jag inte gör de? Om jag stannar i min lilla bubbla och övertalar mig själv om att detta är det bästa? kommer jag aldrig att få uppleva något annat då?Kommer jag att sitta varje kväll och fundera över hur mitt liv skulle blivit om jag bara hade modet att försöka? PÅ nogot sätt innerst inne vet jag att då skulle jag sakta brytas ner med. Men det som skrämmer mig är Tänk om? tänk om, jag skulle slänga mig ut i det okända och man plötsligt inser att detta var fel och att man vill tillbaka och vägen inte är öppen tillbaks mer? kommer jag att sitta resten av livet och hata mig själv för mitt val? Det är jobbigt när man inet vet vart livet ska föra en.Och det allra jobbigaste är att man är själv om att forma sitt liv, I slut ändan kan man inet skylla ifrån sig på att någon annan gjort ens val för så långt har jag fattat. Men gör sina egna val i situationer även fast man inet märker det.Så det där om att bli vuxen.. Jaa måste vara sanningsenlig nog att säga att det inte är lika enkelt som jag trode det skulle vara.Kanske för att jag var lite för ung och omogen att ta hand om mig själv i början.Vissa gånger vill jag tillbaka till ett hus en familj. Men samtidigt skulle det kännas som ett bakslag. Det är juh meningen att man ska utvexlas frammåt inte bakåt..Men när man ser alla andra....Det är det mest smärtsamma,att se när dom far hem till sina familjer med föräldrar som frågar vart dom varit?, att då tänka tanken att man inet har något sånt att komma hem till är jobbigt.Jag skulle kunna sitta och tänka mig hjärndöd på sånt här men jag väljer att inte göra det. Kännde att jag ville få skriva det av mig och på så sätt kanske lyfta lite tyngd. Och hurrni? det där om att vänta och se vad som händer?..funkar inte,tankarna lämnar en inet för de. kankske det bästa är att göra en impuls grejj och bara leva med det sen? Eller kankse jag bara ska sluta överanalysera allting och följa impulserna. Men en fråga som är värt att fråga sig, vad ska man lyssna på? hjärta eller hjärna?
Jajja nu går då jag härifrån med ett leende, hörde min syster skratta i vardagsrummet blev nyfiken haha !