Nu är det dags,
Känner att det är dags att ta upp bloggandet igen, är mkt jag skulle vila få ur mig.
och dels för att jag har lite tråkigt just nu =)
Jag trode tiden skulle läka alla sår. Ändå sitter jag här med djupare sår än någonsin.
Jag slits mellan två livsstilar och jag har ingen aning om vad jag ska bestäma mig för.
Ångesten har tagit mig till en helt annan nivå än jag någonsin varit med om.
Jag som trode jag hade det dåligt förut, nu sitter jag här och förbannar mig själv att jag inet tog tillvara på den tiden då jag hade energie till saker, då ansvaret inte gick mig över huvudet.
jag är 18 år, och jag skulle vilja vara 5 igen, få komma hem till en familj som någolunda höll ihop, kunna tassa ner till mammas säng varje gg jag har en mardröm.
Kunna springa ut och leka, och inte ha en aning om vad som i framtiden skall komma.
Och för att inte glömma att ständigt känna pressen att vara alla till lags. Bara få leka i solen utan ett enda bekymmer. Jag inser att barndomen utan ansvar och krav är förbi, men jag tänker inte sluta drömma om den.
Just nu sitter jag här ensam i våran lägenhet, det är tyst och jag skulle bara vilja lägga mig å gråta, få skrika ut min smärta så att alla kunde höra, så jag äntligen kunde släppa masken, och låta en 10 kilos tyngd bara lätta.
Men jag kan inte, kan inte riskera den enda trygghet jag och min syster har just nu, det skulle bara behövas ett skrik från mig och socialen skulle köra ut oss. Så min smärta får stanna där den är.
All ohälsa som jag fått vara med om / är med om, kommer närmare och närmare mig, jag är rädd men jag står kvar, jag vet att jag inet kan vända mig om och springa ifrån ångesten, ångesten över allt jag fått vara med om, och jag är dryga 18 år.
Jag skulle vilja rädda min mamma från sin sjukdom, jag skulle vilja rädda min syster, och min bästa vän.
Ändå sen min barndom har folk betett sig förjävligt mot både fysisk/psykiska sjukdomar.
Jag förstår inet vad det är med folk som inet känner medlidande för någon som är sjuk, som när jag var liten, då folk betedde sig förjävligt mot min mamma för att hon fick en personlig assistent.
kan ni tänka er att visa kvinnor och män, (om vi nu ska kalla dom de, för jag tycker nämligen inte att dom beter sig så ) blev svartsjuka och arga på våran familj, för att dom ansåg att mamma inet var nog sjuk. Det är sådana egocentirska människor att dom ansåg sig vara lika sjuk och behövande.
Mammas sjukdom syns inet på utsidan, men därimot är hemskt mycket trasigt på insidan som inet går att laga.
Hon har nämligen genom gått 15 operationer.
En stor del av min barndom gick åt att skydda och hjälpa min mamma, Jag förstod inte då, varför vi aldrig blev bjudna då alla grannar skulle grilla eller vad dom nu skulle göra. Men nu gör jag det. Det är synd att man ska gå och vara avundsjuk, på en människa som har ett handikapp, och inte känner lycka över att det inet drabbade en själv. Istället så blev vi bestraffade för det.
En dag så flyttade vi därifrån, och under det året av mitt liv då vi bodde i pitsund, var nog det värsta jag varit med om. Vill inet berätta riktigt, men det var mycke som hände där..
Idag därimot så bor min mamma i dalarna, hon har en ny karl där, och trivs jättebra, hon är en jättestrark person som har gått igenom mycket, och jag skulle vilja se någon "vuxen" behandla henne sådär igen.
Men det är sådant här som blir en livserfarenhet, visst har jag och mamma haft våra duster, och det har hänt massa saker som egentligen inet ska behöva hända.
Men jag har blivit stark av det.
Det som oroar mig idag är alla fördommar mot psykisk ohälsa, även om smärtan inte syns så finns den där, den som gör att man skulle vilja skrika rakt ut.
Den som går å vilar över mig varje dag, den som förstör mina närmaste, och den som alla andra blundar för.
Och nä ni behöver inte gå och tycka synd om folk för att dom är sjuka på nå sätt, men se heller inet ner på dom, för det är inet ni som lider..
nääe, måste vända dyngnet nu, börjar skolan snart, jävla bajs
.
och dels för att jag har lite tråkigt just nu =)
Jag trode tiden skulle läka alla sår. Ändå sitter jag här med djupare sår än någonsin.
Jag slits mellan två livsstilar och jag har ingen aning om vad jag ska bestäma mig för.
Ångesten har tagit mig till en helt annan nivå än jag någonsin varit med om.
Jag som trode jag hade det dåligt förut, nu sitter jag här och förbannar mig själv att jag inet tog tillvara på den tiden då jag hade energie till saker, då ansvaret inte gick mig över huvudet.
jag är 18 år, och jag skulle vilja vara 5 igen, få komma hem till en familj som någolunda höll ihop, kunna tassa ner till mammas säng varje gg jag har en mardröm.
Kunna springa ut och leka, och inte ha en aning om vad som i framtiden skall komma.
Och för att inte glömma att ständigt känna pressen att vara alla till lags. Bara få leka i solen utan ett enda bekymmer. Jag inser att barndomen utan ansvar och krav är förbi, men jag tänker inte sluta drömma om den.
Just nu sitter jag här ensam i våran lägenhet, det är tyst och jag skulle bara vilja lägga mig å gråta, få skrika ut min smärta så att alla kunde höra, så jag äntligen kunde släppa masken, och låta en 10 kilos tyngd bara lätta.
Men jag kan inte, kan inte riskera den enda trygghet jag och min syster har just nu, det skulle bara behövas ett skrik från mig och socialen skulle köra ut oss. Så min smärta får stanna där den är.
All ohälsa som jag fått vara med om / är med om, kommer närmare och närmare mig, jag är rädd men jag står kvar, jag vet att jag inet kan vända mig om och springa ifrån ångesten, ångesten över allt jag fått vara med om, och jag är dryga 18 år.
Jag skulle vilja rädda min mamma från sin sjukdom, jag skulle vilja rädda min syster, och min bästa vän.
Ändå sen min barndom har folk betett sig förjävligt mot både fysisk/psykiska sjukdomar.
Jag förstår inet vad det är med folk som inet känner medlidande för någon som är sjuk, som när jag var liten, då folk betedde sig förjävligt mot min mamma för att hon fick en personlig assistent.
kan ni tänka er att visa kvinnor och män, (om vi nu ska kalla dom de, för jag tycker nämligen inte att dom beter sig så ) blev svartsjuka och arga på våran familj, för att dom ansåg att mamma inet var nog sjuk. Det är sådana egocentirska människor att dom ansåg sig vara lika sjuk och behövande.
Mammas sjukdom syns inet på utsidan, men därimot är hemskt mycket trasigt på insidan som inet går att laga.
Hon har nämligen genom gått 15 operationer.
En stor del av min barndom gick åt att skydda och hjälpa min mamma, Jag förstod inte då, varför vi aldrig blev bjudna då alla grannar skulle grilla eller vad dom nu skulle göra. Men nu gör jag det. Det är synd att man ska gå och vara avundsjuk, på en människa som har ett handikapp, och inte känner lycka över att det inet drabbade en själv. Istället så blev vi bestraffade för det.
En dag så flyttade vi därifrån, och under det året av mitt liv då vi bodde i pitsund, var nog det värsta jag varit med om. Vill inet berätta riktigt, men det var mycke som hände där..
Idag därimot så bor min mamma i dalarna, hon har en ny karl där, och trivs jättebra, hon är en jättestrark person som har gått igenom mycket, och jag skulle vilja se någon "vuxen" behandla henne sådär igen.
Men det är sådant här som blir en livserfarenhet, visst har jag och mamma haft våra duster, och det har hänt massa saker som egentligen inet ska behöva hända.
Men jag har blivit stark av det.
Det som oroar mig idag är alla fördommar mot psykisk ohälsa, även om smärtan inte syns så finns den där, den som gör att man skulle vilja skrika rakt ut.
Den som går å vilar över mig varje dag, den som förstör mina närmaste, och den som alla andra blundar för.
Och nä ni behöver inte gå och tycka synd om folk för att dom är sjuka på nå sätt, men se heller inet ner på dom, för det är inet ni som lider..
nääe, måste vända dyngnet nu, börjar skolan snart, jävla bajs
.
Kommentarer
Postat av: Hanna
jag finns här för dig om du vill gråta ut, eller bara prta, eller vad som hellst.. du ska inte behöva bära allt ditt själv, du behöver inte vara stark dygnen runt. våga släpp u t allting före det tar över totalt och du inte längre kan hantea det.. jag finns här älskade vän..
Postat av: mamma
tänk att jag avlat världens bästa och
klokaste barn..tänka att allt du fått utstå..
allt du fått se..gjort dig till en sån fantastisk
människa..och jag är den stoltaste mamman i världen..älskar dig över allt
Trackback